I Otto Lindblads notspår
En sångarfärd 8 - 9 september 2023
”Sätt maskinen i gång, herr kapten”
Det var fredag morgon 07.30. En kvinna på väg till jobbet stannade i steget och tittade förvånat, ömsom på klockan, ömsom på oss och statyn över alla lundakörers pappa – Otto Lindblad. Ur våra morgonglada strupar klang hans ”Ångbåtssång”.
Väl avprickade av Ingvar Skjöld äntrade vi Röke – vår egen ångbåt.
Speciellt noterades gästerna: vår dirigent Kerstin Hugosson, ciceronen i Otto Lindblads värld Carlhåkan Larsén med hustru Lena, hedersmedlemmen Christer Smith, värdinnan i Katebo/Växjö Kerstin Lundin Grevelius.
I en alldeles egen vänkolumn prickades körens ”hang arounds” S Ola Thulin, Ebbe Aagaard Hallberg och Göran Wetrell.
”Låt mig få slockna när min tid är inne”
Om tiden i Lund är Ottos arbetsdag var vi nu på väg mot hans aftontimmar – kyrkan i Norra Mellby. Vi besegrade kyrkbacken, tog oss förbi kyrkan och närmade oss vördnadsfullt graven där Carlhåkan Larsén berättade om Otto Lindblads liv o leverne.
Kören sjöng ”Minnets tempel” och ”Liten fågel”.
Vi begrundade under tystnad Ottos gärning och under stillsamma hedersbetygelser tog vi oss efterhand ombord på Röke med kurs mot nästa hamn – Växjö.
”Fjorton år tror jag visst att jag var”
På vägen passerade Röke Snugge, Christina Nilssons föräldrahem, varför vi unisont sjöng hennes hit “Fjorton år tror jag visst att jag var” till gitarr-ackompanjemang av Wille Dahl. Någon frågade ”Varför sjunger vi detta?” Han fick svar av Ulf Gårdinger som presenterade sin Nilsson-forskning med utförliga fakta kring hennes dramatiska liv som superkändis. Han betonade särskilt sångerskans betydelse för den svenska musikutbildningen främst genom generösa donationer till Kungliga Musikaliska Akademien.
Monetärt vetande: Christina Nilsson första make blev tokig och förskingrade hennes förmögenhet (vad som inträffade först är inte klarlagt). I sjukdomens slutskede trodde han sig vara en aktie och ville ständigt nå nya höjder. Han klättrade i träd, efterhand allt högre, allt högre. En dag nåde han ”all time high” och föll mot sin död. Så kan det gå.
Väl framme i Växjös svar på Nova Lund, serverade McDonald’s och Dennis Berkström hamburgare, vatten och kaffe. Här bröt solen fram!
”Fattig bonddräng”
Röke tog nu kurs mot Lönneberga och vidare till ”Bullerbyn” där kören framförde ”Fattig bonddräng” till två lyssnares oerhörda förtjusning. Kl. 16.30 anlände vi till Lönneberga kyrka och repetition tillsammans med 100-årsfirande Vena-Kristdala manskör och dess dirigent Jeanette Frode.
Från ”Liten fågel” till ”Kungssången”
Konserten inleddes av vår ciceron som bland annat berörde traktens nära relation till Otto L. och hans betydelse för svensk körsång.
Programmet var digert och våra dirigenter Kerstin o Jeanette ledde oss växelvis i: Minnets tempel, Orfeus sjöng, Vårsång, Hjärtats saga, Liten fågel, Ett Bondbröllop: Bröllopsmarsch och Önskevisa, Ångbåtssång och Kungssången.
”Kristallen den fina”
Om konserten mottogs väl så blev den efterföljande drinken och middagen en succé. Kaj Söderström, Eddie Scheffer och Daniel Lang från VK Manskör gjorde stronga insatser. Via sina ordföranden och ledare hyllade körerna varandra, och sina dirigenter. Det åts, det sjöngs och dracks i allt större klunkar.
Sånger: Bort allt vad oro, Das Königslied, Fisket, Kristallen, Rings drapa och Vila vid denna källa. Vid 23-tiden kände lägeransvariga Johan Sjökvist och Magnus Holme att det var läggdags och så blev det. I stort sett.
”Glad såsom fågeln”
Det var morgon den andra dagen i Lönneberga 87 m ö h när vi steg ombord på Röke, som nu seglade mot Ottos födelseort och resans höjdpunkt 267 m ö h. Karlstorp. Den uppmärksamme kunde bland träden upptäcka en liten fågel, blyga böljor som kysste stränder och ett antal vattendrag lämpliga för det lekfulla fisket. Det var i Karlstorp vi skulle få uppleva den häpnadsväckande naturen, som var Ottos livslånga inspirationskälla.
Som vi blev belönade. Solen strålade, utsikten var häpnadsväckande.
Otto skrev:
Farväl, I kära fält, du svala lund,
I kullar som jag älskat har,
Där jag som barn sprang mången stund
Och främling än för smärtan var.
Vid minnesstenen talade Carlhåkan L. om de band som förenar Otto Lindblad, Lund och Karlstorp. En informationstavla påminner om vårt besök.
Kören sjöng: Liten fågel, Minnets tempel, Orfeus sjöng, Vårsång och Ångbåtssång.
Hembygdsföreningens Alf Tagesson talade så allvarligt om sin trakt, välkomnade oss i kyrkan och visade stolt klavikordet som användes i familjen Lindblad. Då han började berätta om Birger Jarls, mor Ingrid Ylva (död 1251), blev längtan till kaffet och församlingshemmet påtaglig. Hembygdsföreningen välkomnade oss tillbaka och tog hand om disken. Vi tackar!
Röke satte nu kurs mot Växjö, men tog inte den stora farleden. Hon kryssade fram mellan Husnäs, Knivshult, Klackentorp, Spraklaretorp och Sällehägnad. Världsresenärer som Ola Thulin och andra sångarfärdsveteraner häpnade. Detta visste vi inte fanns! Så enastående vackert. Efter dryga timmen i idel skog passerade vi Vetlanda, där Ebba o Ebbes kärlekssaga tog sin början.
”Var skog har nog sin källa”
Vi anlände till Växjö och Equmenia-kyrkan i god tid för lunch och övning. I samband med måltiden tog vår ordförande Willy Liljeheden till orda och tackade alla som gjort sångarfärden möjlig. ”Vi är en kör där alla hjälps åt”.
Tidningarna bojkottade oss men djungeltrumman fungerade och salen fylldes efterhand av vanliga växjöbor, medlemmar från 100-åriga Växjö manskör samt andra mer eller mindre hemliga sällskap. Den uppriktiga glädjen att ses var uppenbar. Willy Liljeheden hälsade publiken varmt välkommen och överlämnade vår sångbok till Växjö Manskör. I sitt inledande anförande berörde Carlhåkan L. Ottos viktiga år i Växjö. Det var här han ägnade sig åt musik på riktigt, det var här han fick beröm av en biskop. Vi fick också lära oss en del om Carlhåkans eget förhållande till staden. En annan växjöbo, Pelle Alm, tog ton i ”Var skog har nog sin källa”.
Program: Minnets tempel, Orfeus sjöng, Vårsång, Liten fågel, Ångbåtssång, Kungssången och Hjärtats saga.
I bussen hem berättades härliga historier av det mest skilda slag. Vi skrattade gott och färden gick fort. Med en lätt nigning seglade Röke in på universitetsplatsen och la till där vi stigit ombord 32 timmar tidigare.
Innan vi skildes åt nickade vi åt vår sångarbroder Otto och tackade Carlhåkan Larsén för inblickar i ett skört människoöde som lyckades bli både portalfigur i en folkrörelse och staty i sten.
Väl hemma riktade vi stora och varma tankar åt vår livskloka och inspirerande dirigent. Vilket arbete, vilken energi hon lägger ner för att vi ska få leka sångarfärd. Stort tack Kerstin!
Nu var det lördag kväll.
Lena Larsén och Christer Smith fotograferade
Hans Grevelius berättade
Vidareläsning: ”Musiken dövar smärtan Om Otto Lindblad” av Carlhåkan Larsén, Föreningen Gamla Lund 2022
